.

Har bytigt blogg, just so you know.....

Hur klarar man av de?
Hur klarar man av att vara ensam när man bara vill ha någon nära eller runt sig?
Hur klarar man av att gå vidare i ens liv?

Jag känner mig så patetisk och är samtidigt förvånad över att jag fortfarande har så många tårar kvar att gråta för dig. De har ju gått lite över 3 månader, but still, så finns känslor kvar.

Snälla, tala om för mig, hur gjorde du för att kunna gå vidare?
Ja, jag vet att de kanske inte var enkelt, men ett tips, ett knep, något.

Får se hur länge jag orkar ha kvar dig på FB.
De börjar göra ont som fan nu igen och jag känner hur tårarna börjar brinna bakom mina ögonlock.

Ibland önskar jag att du bara kunde se förbi dina principer och se bortom de, men jag skulle ALDRIG be dig att göra de.


USCH! Nu vart de ett depp.inlägg igen, men jag kände att jag bara måste få ur mig lite, så snälla INGA morla predikningar tack.

Nu var de ett tag sen jag skrev här, men jag har inte vågat.
Jag har bara velat skriva ur mig saker men inte vågat eftersom jag vet att en viss person läser detta, men nu känner jag bara att jag vill skriva av mig.

De är min blogg och jag borde kunna få skriva vad jag vill i den.

Jag kan inte låta de gå en dag utan att jag tänker på M.
De vart inte precis bättre utav att veta att han pratade med min syster för 8 dagar sen på Facebook, då han frågade saker om mig och om jag träffade killar och så. 

Jag skulle vilja ge allt just nu bara för att få prata med han, om ännu mer bara få se han igen.
Varje gång jag läser hans blogg, ja, jag bryr mig fortfarande som fan om han och vill veta hur de går, så får jag hjärtklappning.

Jag tycker fortfarande om han som fan, men de är så jobbigt att leva i de förflutna hela tiden och sen hela tiden hoppas på att man får sitt "Fairytale Ending"

Men men, jag kan bara låta tiden avgöra hur de blir och hoppas på att de blir bra snart på något sätt iaf.
Jag är mega glad över att M har lyckats uppnå vissa utav hans drömmar. Är t.o.m. stolt.


På tal om hur de går annars, så har jag inte fått räffa en psykolog eller läkare ÄN på Psykiatrin, men jag har iaf fått en "kontakt person" inne på den Affektiva avd.
Var in till psykakuten för några veckor sen och de frågade om jag var Biopolär eller Borderline.
Så vi får se hur resultatet blir efter min nya utredning, som jag hoppas på blir snart.

Idag för ett år sen var de första gången jag började prata med dig.
För ett år sen idag så hade jag gjort något dumt som du rädda mig ur. 

Idag ska du veta att jag iaf tänker på dig och vill bara vara nära dig.

I mise You.....

Vill först bara medela att detta INTE är ett depp.inlägg och jag skäller inte ut folk, bara pratar min mening om hur jag känner.


Äntligen har jag fått kontakt med Psykiatrin igen igår.

De tog de där inne bara 4 dagar att svara i telefonen -.- So, nu har jag tagit ny kontakt med min gamla psykolog på Ät.Enheten som ska diskutera om vart jag ska komma nånstans, om de blir till de igen eller till Vuxen Psyk.
Får besked om de på Tisdag, då min läkare jag  där på Ät. inte kommer tillbaka först då.


De känns bra att ta kontakt, men även skit skrämande eftersom jag inte vill få en neon skylt med texten "Psykisk Sjuk" på mitt i pannan ännu mer än vad jag redan har.

Jag hatar att vara instoppad i den kategorin hos folk, för jag är ju minst lika vanlig männsika som alla andra trotts att jag är sjuk. Jag kan väl också få göra saker som alla andra och få ha drömmar utan att få höra; "De går inte för du är för sjuk."

ÄR sååå trött på sånna människor.
(Nu pratar jag inte om folk jag känner utan andra utomstående)


Jo, måste även säg att jag har blivigt så himla trött på att få komentarer här i bloggen ifrån okänt folk (Folk jag inte känner, sånna som skriver anonymt), om att jag är en dårlig människa med stora psykiska problem.
Okej, tack, jo jag vet att jag är en dårlig människa och att jag har psykiska problem och har haft de i 5 år minst.
Men om ni inte har något vättigt att säga så knip igen munnen, TACK!

Tacka, vet jag folk som finns och stöttar iaf. Tack för att ni orkar och finns....

Jag orkar inte länge bära på detta inombords så jag tänker skriva ut precis vad som hände och vad som var innan. Jag kommer skriva om saker som mitt ex inte vill att någon ska veta om, men de struntar jag i nu. Jag vill bara att sanningen ska fram.
Om ni inte tror mig så fråga han själv.

Vill också tillägga att detta inte är en hämd, de är bara för mig att kunna få ur mig detta så jag kan gå vidare

Så jag hoppas att ni orkar läsa allt detta för de är nödvändig information

De började ungefär runt oktober början och då vart jag lite mer deppad eftersom jag inte hade någon att umgås med direkt, jag kände ingen i min ålder som jag kunde om umgås med.
Med de hela så slog min social-fobi in med en brak och jag fick de svårt med att gå utan för dörren och orka med att göra saker.
M fick ju ta den värsta smällen utav de, vilket jag har bett om ursäkt för så många gånger.

I mitten på november (den 13) så vart de hela kanske inte så mycket bättre då jag/vi fick reda på att jag oplanerat vart med barn.
Jupp, jag var gravid.
Till en början så var jag ju mega glad eftersom nu hände de en underbar sak i mitt liv och en utav mina högsta önskor skulle bli sanna - Jag skulle få bli en ung mamma. De jag har drömt om sen jag var 13 år.

Tyvärr så vart inte den lycka så lång eftersom M vart helt emot de. Han sa redan när jag berättade de för han att han inte ville ha barnet(embryot, eller vad du nu vill säga). Han ville att jag skulle göra en abort, annars så skulle hans liv bli ett helvete, ungefär.
Han ville inte häller att någon skulle få reda på de. Så då vart jag ju ännu mera isolerad eftrsom jag inte kunde besöka någon eftersom jag inte hade någon bra bortförklaring till varför jag var mega trött och mådde totalt illa. Jag fick Lergigan och tog 2 st, men de hjälpte inte ett dugg. Jag spydde och mådde skit iaf.

De gick en - två veckor och jag började må dårligt psykiskt eftersom jag inte ville att han skulle lämna mig eller blir totalt depprimerad pga detta.
Jag kände att jag var tvungen att välja mellan min högsta önskan eller mannen jag älskade.

Under de veckorna så kollade M inte på mig eller knappt rörde vid mig.

Jag valde M, för om han kommer finnas kvar så kommer ju chansen att komma igen, eller hur?
Jag ringde till Gyn. på Löwet och beställde tid för en abort.....

Jag kände hur hela min kropp och hela mitt hjärta sa emot, den ville inte gå emot min önskan här i livet. Fast jag trottsade mina känslor.

Kvällen innan första mötet så grät jag som fan för jag ville ju inte. Jag ville ju ha kvar de lilla livet i mig.
Jag kom till Väsby och M mötte mig och var med på mötet för de var ett krav jag hade eftersom detta hände ju på hans vilja, inte min.
Jag vart undersökt och de konstatera att jag var i v.7+2. Hade nästan gått 2 fulla månader. De sved i mitt hjärta som fan när hon sa de eftersom jag hade en ungefärlig bild i huvudet på hur de lilla livet såg ut.

Fick gå vidare till en barnmorska för att få den första tabletten som skulle sätta stop för graviditeten. Jag fick den i handen och tvekade en bra stund innan jag svalde, men ångrade mig i samma stund. Jag visste att nu är de kört, nu försvinner en dröm som jag aldrig mera kommer att få tillbaka.

Jag ljög för Bm och M om att allt var okej. För jag visste om att iaf jag hade bara gått därifrån så hade M aldrig mera velat se mig efter som jag hade "låvat" att göra detta.

Kvällen innan vi skulle åka tillbaka för att ta de sista tabletterna som skulle stöta ur fostret så grät jag som fan, jag ville inte vara med längre.
Jag hade i princip dödat mitt barn.

Vi kom tillbaka till Löwet och jag mådde pissigt illa som vanligt på morgonen.
Vi fick komma in till ett eget rum, som tur var, och jag fick värktabletter och de 4 sista till ingreppet.
Jag gick på toa och tog de 4 sista. Ville hällst bara slänga i papperskorgen och gå därifrån, men eftersom de lilla livet redan var dött så fanns de ingen annan utväg.

Jag skulle nu sitta ner i en timme nu så de inte skulle glida ur. Jag tog två utav värktabletterna eftersom jag inte vågade ta flera då jag mådde total pyton.

Självklart så spydde jag upp de. Testade med att ta de sista två st, men de kom upp de med. Vid de hära lagt kunde jag inte änns behålla vatten.

Nu hade smärtan hunigt komma igång som bara den. Jag kunde känna allt som hände eftersom jag var helt smärtstille fri då de inte hade hunigt värka innan de kom upp igen.
När timmen hade gått så gjorde de så ont så jag inte visste vart jag skulle ta vägen. Jag fick dödsångest och ville bara därifrån, jag ville inte vara med något mera.

M fick hjälpa mig tillbaka ifrån toa eftersom jag inte kunde ta mig upp ifrån glovet. Jag var helt förlamad i kroppen utav ångest och smärta. När jag kom tillbaka till min fotöljs så bad jag M att hämnta BM eftersom inte orkade må såhära, då hade min kropp hamnat i ett chocktillstånd där jag inte kände smärta eller någonting. Jag har helt tom och visste kanppt vad jag hete.
BM såg på mig att jag mådde skit så jag fick rent morfin emot smärta.

De hjälpte jätte mycket och jag vart helt trött och fick en brits at ligga på.

Sen så hände allt som skulle hände efter ett tag och jag började bli lite mera vid medvetandet och mitt illamående började lägga sig.
BM villr hålla kvar oss lite länge så hon såg att min kropp kom igång eftersom jag inte hade kunnat dricka. JAg tyckte jag med att de var en bra idée.

Vi kom ditt till kl. 07.30 och åkte därifrån kl. 13.00

Så de var en intensiv dag för oss båda tror jag.

Nu skulle jag bara lära mig att leva med vad jag hade tagit för beslut och devar absolut inte de enklaste.
Mitt psyke la ner totalt. Jag mådde skit dårligt. Jag fick starka impluser igen.

Jag hade ju ingen medicin hemma eftersom man inte får äta den när man är gravid och de skrev inte ut någon faste de visste om att jag var/är psykisk labil.

Så ännu en gång så fick M vara den som skulle stötta mig egenom de hära och de gick väl så dära.
Han orkade inte med allt hela tiden, fast han var medveten om at jag skulle må totalt skit om jag gjorde detta. De har han vetat sen den dagen jag berättade att jag var gravid.

Efter en vecka så skulle han ut med sin polare på krogen. De var helt okej till en början för mig tills jag började må mer och mer skit. Jag fick skit stakra impulser och försöka be honom snällt att han kunde komma hem eftersom jag inte ville vara ensam för jag litade inte längre på mig själv, men han svarade bara att han inte skulla hinna med sista pendeln till Väsby.

Så han kom aldrig hem den natten utan lämnade mig ensam i lägenheten. Jag gjorde dumma saker mot mig själv eftersom jag kännde mig världelös och obetydelsefull när han inte kom hem. Jag sov ingenting den natten, jag satt bara och grätt.

Han kom hem på lördag för/eftermiddag och var arg på mig eftersom jag hade gjort elaka saker emot mig själv och inte låtigt han ha de kul med sin polare. Resten utav tiden så satt han och spelade, medans jag fortfarande mådde total skit.

Söndagen så var de ju kalas hos hans pappa eftersom han fyllde år. Han gick iväg för jag orkade inte vara social. Mådde för dårligt för de.

De gick några timmar och jag smsade och frågade om han skulle komma hem ikväll, de ända som höll mig ifrån att må dårligt och brytta ihop igen. Han svarade; "Tror inte de..."

Då rasade min värld igen framför mina ögon. Jag bröt ihop och ringde han och sa en del saker som jag verkligen inte menade. Först så ville han inte komma hem alls när jag ringde han.
Jag kände att nu har jag inget val längre, jag ringde min pappa i ren panik om faran för mitt liv och bad han komma och hämnta för jag klarade inte av att vara kvar där eftersom den ända jag hade som jag kunde prata med, den som skulle hjälpa mig och sötta mig inte ville komma hem.

Jag packade en väska med kläder och lite annat, jag slängde bara ner saker rentutav. Jag försökta få tag på M igen och den här gången fick han att komma till lägenheten. Ringde då pappa och sa att vi skulle höras imorgon istället och se om de skulle hämnta mig då.

M var arg, ledseen och ja vet iten vad på mig. De kändes som om jag knappt var värd vatten vid de hära laget.
Han sa bara att nu orkade han inte mera. Han orkade inte med mig, fast han visste om att de skulle bli svårt en tid efter aborten.

Jag bad nästan på mina bara knän med gråten i ögonen om ursäkt för vad jag hade sagt och gjort. Sa att jag älskade han mer än allt annat och bad han att ge vårat förhållande en andra chans. Han sa aldrig ja eller nej på den frågan.

Vi kollade på film och la oss för att såva.

Dagen efter kom mamma och hämntade mig och vi åkte hem till Hallsta igen. Jag hade då i ett hop om en tro på att allt skulle bli bra bara vi fick vara ifrån varande ett tag och repa oss.

Pratade med M senare på msn och då sa han mera tydlig att nu var de slut, han ville inte mera.
Jag brött ihop igen, nu var jag totalt knäckt. Jag grät i 3 dagar och såv inget allt på över en vecka och åt kanppt något.

Jag kände bara att nu är mitt liv över. Jag ville bara svälja alla Lergiganen jag hade kvar och bara få slippa de hära.

Jag försöker att hjälpa M under tiden med att han ska kunna må lite bra efter att han hade dumapt mig. Jag försöker uppmunta han, men han säger bara att vad jag än gör eller säger så är de värdelöst och inte tillnågon nytta. Jag försöker bara vara snäll och puscha på min pappa om att han sak hämnta mina grejer eftersom jag vet att M mådde dårligt utav att ha de där.

Jag försökte verkligen att vara snäll och vissa att jag brydde mig om han. Även om jag vet att han säger att jag bara kastade skit på han så är de totalt fel.



Så i helthet så hände de hära, Jag vart depprimerad och fick social-fobi. Sedan fick vi reda på att jag var gravid i typ mitten utav november. Jag vart överlycklig, de vart inte M. Jag måste välja emellan att bra liv med M eller min högsta dröm i flera år.
Jag valde M, men hade förvarnat han sedan länge att jag skulle må total skit efter aborten.

Jag gör aborten helt emot min egen kropp, mitt eget hjärta och min egen vilja ihopp om att få ett bra fortsatt liv med M.

Jag mår ännu sämre efter aborten. M försöker stötta, men på slutet ger han typ upp och flyr lägenheten.
Vi hamnar i bråk eftersom jag inte känner att han finns där för mig som han hade låvat.

10 dagar efter aborten lämnar jag lägenheten och han dumpar mig.



Så om ni tycker att jag bara ska kasta bort allt och gå vidare så tänk igen, efter allt detta så är de kanske inte så himla lätt, men jag försöker iaf.

Aoutch, de gjorde jävligt ont.
De gör ont som fan att se att du redan är på jakt efter andra kvinnor, när jag inte änns har hunigt hämnta alla mina saker ur lägenheten.

Jag vill bara klargöra en sak för dig.
Jag har inte flörtat med andra killar, jag är INTE på jakt efter andra häller för jag sörjer fortfarande. Allt jag har gjort är att finna en ny vän, en vän som är som Anders var innan han träffade Mailn.
Kan jag inte få prata med killar utan att du ska tro att jag raggar efter nya?

Ja, jag ska träffa han nu i januari, men han är ju för fan bara en vän. Jag tänker inte hoppa i säng med han om du tror de. Jag är inte en sån person och de borde du veta.

Jag trodde att jag betydde mer för dig än så. Sen så är du bara så kort och kall emot mig i dina sms. Din mamma var förgudsskull mera vänlig än du när jag önskade dig en god jul.

Jag vet inte vad jag ska göra. Du är typ "elak" emot mig, samtidigt som du vill ha komtakt med mina kusiner. De känns bara så jälva fel på något vänster.

Jag ville bara få ur mig detta eftersom jag tror att du vill veta sanningen. Om inte så har du den här nu, Svart på Vitt....

Jaha, nu harde börja skälla på mig igen percis som innan jag flyttade.
"Du måste äta mer" "Du måste gå ut och röra på dig" "Om du ska bo hära så får du inte sitta på övervångingen hela tiden, du måste vara social" "Du måste börja tänka på julklappar och julen"

MEN LÄGG AV!!!
Fattar de inte att jag fortfarande mår skit dårligt och inte orkar med dessa saker? De verkar vilja att allt ska gå över på 5 minuter, men news flasch; DE GÖR DE INTE!!!

Vill inte änns tänka på saker, för då mår jag dårligt igen.
De säger att de sjävla har blivigt dumpade och vet hur de är, men de tror jag så fan att de vet hur de är.
För då borde de veta att de tar mera än 3½ dag att kommer över ett nästan 10 månaders långt sambo boskap.

Jag har inte fått någon sömn.
Jag har bara gråtigt i princip hela natten. Gråtigt så mycket så mina tårar dörjar svind när de rullarner för mina kinder. Jag är så uppriven.

Jag vet inte vad jag ska ta mig till. Jag vet inte hur jag ska fortsätta leva. Jag har förlorat min älskade.

Allt jag ville var att de skulle bli bra, men de vart tydligen bara fel. Sen även nu veta att hans ena kompis hoppade på mig som fan och anklagade mig jätte mycket för att de var mitt fel, när jag bara frågade han om han visste hur du mådde.
Jag ville bara vissa att jag bryr mig. Att jag bara ville dig väl. De är allt jag har velat hela tiden, att du ska må bra.

För jag älskar dig mer än själva livet. Kan säga att jag ALDRIG har gråtigt så här mycket över någon förrut.
Då hoppas jag att du förstår hur mycket du betyder för mig.

Jahapp, då tog denna vackra saga slut.....

Jag vet inte vad jag ska ta mig till. Jag älskar han fortfarande så jävla mycket. Jag har gråtigt konstant i 3 dagar nu.
Jag känner mig så ensam för när jag har försökt prata med folk så har de inte svarat eller bara struntat i de jag har sagt.

Just nu så vill jag inget annat än att försvinna.

So, God Jul på dig, Angie. God Jul......



*Ps. Sandra eller Magdalena, om ni läser detta så vill jag gäran träffa er och bara få vara med någon och prata*

Jo, jag vet att jag inte skriver så mycket inlägg hära, men jag finner inga ord som vill skrivas.
Så jag uppdaterar med saker som jag gör under dagarna och på musiken jag lyssnar så ni får ett litet hum om vad jag gör och som vissar att jag lever.

Mina Jul och Nyårs planer ser ut så hära;

*Julafton: V-ås med den pytte lila släkten.
( Vi kommer bara vara 7 personer =P )
*Nyår: Just nu ser de ut som att de blir i V-ås hos faster med Kusse Johan+ familj.
Men de kan vara så att jag stannar i Hallsta också. Har inte riktigt bestämt mig än.

Sen så ska jag försöka träffa en vän som jag inte har sätt på över ca två år. Ska bli kul att träffa henne igen =)

Ja, de var väl några ord ifrån mig helt enkelt.

Jo, en sak till.
Jag fick hem denna tröja idag =D *Mihi ^_^*

Angie blev en klassisk Goth

 

 

 

Du klär dig smakfullt men inte "over the top". Med stenkoll på hela livsstilen använder du varken vitt puder eller svart läppstift. Du spenderar ungefär lika mycket tid framför spegeln som framför datorskärmen. Du är estetiskt lagd och i övrigt en ganska sansad och behaglig person. Varken Marilyn Manson eller Slipknot kan höras ur dina högtalare. Grattis!

Idag har jag ägnat hela dagen åt att tvätta lite och fixa min nya blogg.
Har settat i photoshop i minst 6 timmar idag med att försöka fixa med en bakgrund och en header, men nu är jag äntligen nöjd (för stunden iaf...)

Ja, dagar kommer och går. Allt känns pyttelite bättre för varje dag som går. Längtar till Jul och till Hallsta för en gångs skull (?!)

Jag har settat och kollat runt på Kappahl och Lindex och hittade dessa snyggingar som ska nog införskaffas.

Den senaste tiden har jag gjort en del saker som jag inte är stolt över.
Jag ångrar mig så JÄVLA groft för vissa saker. Jag önskar nu över hela mitt hjärta att jag inte hade gjort de. de beslutet som kommer att jaga mig rästen utav mitt liv.

Jag känner ingen glädje alls.
Jag är bara helt tom. Apartisk. Jag vill tillbaka till de, men jag vet att de kommer aldrig att hända. 

Hur kan man bara låta en underbar dröm få försvinna så?

Jag kommer aldig att vilja drömma mer.......