.

Vill först bara medela att detta INTE är ett depp.inlägg och jag skäller inte ut folk, bara pratar min mening om hur jag känner.


Äntligen har jag fått kontakt med Psykiatrin igen igår.

De tog de där inne bara 4 dagar att svara i telefonen -.- So, nu har jag tagit ny kontakt med min gamla psykolog på Ät.Enheten som ska diskutera om vart jag ska komma nånstans, om de blir till de igen eller till Vuxen Psyk.
Får besked om de på Tisdag, då min läkare jag  där på Ät. inte kommer tillbaka först då.


De känns bra att ta kontakt, men även skit skrämande eftersom jag inte vill få en neon skylt med texten "Psykisk Sjuk" på mitt i pannan ännu mer än vad jag redan har.

Jag hatar att vara instoppad i den kategorin hos folk, för jag är ju minst lika vanlig männsika som alla andra trotts att jag är sjuk. Jag kan väl också få göra saker som alla andra och få ha drömmar utan att få höra; "De går inte för du är för sjuk."

ÄR sååå trött på sånna människor.
(Nu pratar jag inte om folk jag känner utan andra utomstående)


Jo, måste även säg att jag har blivigt så himla trött på att få komentarer här i bloggen ifrån okänt folk (Folk jag inte känner, sånna som skriver anonymt), om att jag är en dårlig människa med stora psykiska problem.
Okej, tack, jo jag vet att jag är en dårlig människa och att jag har psykiska problem och har haft de i 5 år minst.
Men om ni inte har något vättigt att säga så knip igen munnen, TACK!

Tacka, vet jag folk som finns och stöttar iaf. Tack för att ni orkar och finns....

Jag orkar inte länge bära på detta inombords så jag tänker skriva ut precis vad som hände och vad som var innan. Jag kommer skriva om saker som mitt ex inte vill att någon ska veta om, men de struntar jag i nu. Jag vill bara att sanningen ska fram.
Om ni inte tror mig så fråga han själv.

Vill också tillägga att detta inte är en hämd, de är bara för mig att kunna få ur mig detta så jag kan gå vidare

Så jag hoppas att ni orkar läsa allt detta för de är nödvändig information

De började ungefär runt oktober början och då vart jag lite mer deppad eftersom jag inte hade någon att umgås med direkt, jag kände ingen i min ålder som jag kunde om umgås med.
Med de hela så slog min social-fobi in med en brak och jag fick de svårt med att gå utan för dörren och orka med att göra saker.
M fick ju ta den värsta smällen utav de, vilket jag har bett om ursäkt för så många gånger.

I mitten på november (den 13) så vart de hela kanske inte så mycket bättre då jag/vi fick reda på att jag oplanerat vart med barn.
Jupp, jag var gravid.
Till en början så var jag ju mega glad eftersom nu hände de en underbar sak i mitt liv och en utav mina högsta önskor skulle bli sanna - Jag skulle få bli en ung mamma. De jag har drömt om sen jag var 13 år.

Tyvärr så vart inte den lycka så lång eftersom M vart helt emot de. Han sa redan när jag berättade de för han att han inte ville ha barnet(embryot, eller vad du nu vill säga). Han ville att jag skulle göra en abort, annars så skulle hans liv bli ett helvete, ungefär.
Han ville inte häller att någon skulle få reda på de. Så då vart jag ju ännu mera isolerad eftrsom jag inte kunde besöka någon eftersom jag inte hade någon bra bortförklaring till varför jag var mega trött och mådde totalt illa. Jag fick Lergigan och tog 2 st, men de hjälpte inte ett dugg. Jag spydde och mådde skit iaf.

De gick en - två veckor och jag började må dårligt psykiskt eftersom jag inte ville att han skulle lämna mig eller blir totalt depprimerad pga detta.
Jag kände att jag var tvungen att välja mellan min högsta önskan eller mannen jag älskade.

Under de veckorna så kollade M inte på mig eller knappt rörde vid mig.

Jag valde M, för om han kommer finnas kvar så kommer ju chansen att komma igen, eller hur?
Jag ringde till Gyn. på Löwet och beställde tid för en abort.....

Jag kände hur hela min kropp och hela mitt hjärta sa emot, den ville inte gå emot min önskan här i livet. Fast jag trottsade mina känslor.

Kvällen innan första mötet så grät jag som fan för jag ville ju inte. Jag ville ju ha kvar de lilla livet i mig.
Jag kom till Väsby och M mötte mig och var med på mötet för de var ett krav jag hade eftersom detta hände ju på hans vilja, inte min.
Jag vart undersökt och de konstatera att jag var i v.7+2. Hade nästan gått 2 fulla månader. De sved i mitt hjärta som fan när hon sa de eftersom jag hade en ungefärlig bild i huvudet på hur de lilla livet såg ut.

Fick gå vidare till en barnmorska för att få den första tabletten som skulle sätta stop för graviditeten. Jag fick den i handen och tvekade en bra stund innan jag svalde, men ångrade mig i samma stund. Jag visste att nu är de kört, nu försvinner en dröm som jag aldrig mera kommer att få tillbaka.

Jag ljög för Bm och M om att allt var okej. För jag visste om att iaf jag hade bara gått därifrån så hade M aldrig mera velat se mig efter som jag hade "låvat" att göra detta.

Kvällen innan vi skulle åka tillbaka för att ta de sista tabletterna som skulle stöta ur fostret så grät jag som fan, jag ville inte vara med längre.
Jag hade i princip dödat mitt barn.

Vi kom tillbaka till Löwet och jag mådde pissigt illa som vanligt på morgonen.
Vi fick komma in till ett eget rum, som tur var, och jag fick värktabletter och de 4 sista till ingreppet.
Jag gick på toa och tog de 4 sista. Ville hällst bara slänga i papperskorgen och gå därifrån, men eftersom de lilla livet redan var dött så fanns de ingen annan utväg.

Jag skulle nu sitta ner i en timme nu så de inte skulle glida ur. Jag tog två utav värktabletterna eftersom jag inte vågade ta flera då jag mådde total pyton.

Självklart så spydde jag upp de. Testade med att ta de sista två st, men de kom upp de med. Vid de hära lagt kunde jag inte änns behålla vatten.

Nu hade smärtan hunigt komma igång som bara den. Jag kunde känna allt som hände eftersom jag var helt smärtstille fri då de inte hade hunigt värka innan de kom upp igen.
När timmen hade gått så gjorde de så ont så jag inte visste vart jag skulle ta vägen. Jag fick dödsångest och ville bara därifrån, jag ville inte vara med något mera.

M fick hjälpa mig tillbaka ifrån toa eftersom jag inte kunde ta mig upp ifrån glovet. Jag var helt förlamad i kroppen utav ångest och smärta. När jag kom tillbaka till min fotöljs så bad jag M att hämnta BM eftersom inte orkade må såhära, då hade min kropp hamnat i ett chocktillstånd där jag inte kände smärta eller någonting. Jag har helt tom och visste kanppt vad jag hete.
BM såg på mig att jag mådde skit så jag fick rent morfin emot smärta.

De hjälpte jätte mycket och jag vart helt trött och fick en brits at ligga på.

Sen så hände allt som skulle hände efter ett tag och jag började bli lite mera vid medvetandet och mitt illamående började lägga sig.
BM villr hålla kvar oss lite länge så hon såg att min kropp kom igång eftersom jag inte hade kunnat dricka. JAg tyckte jag med att de var en bra idée.

Vi kom ditt till kl. 07.30 och åkte därifrån kl. 13.00

Så de var en intensiv dag för oss båda tror jag.

Nu skulle jag bara lära mig att leva med vad jag hade tagit för beslut och devar absolut inte de enklaste.
Mitt psyke la ner totalt. Jag mådde skit dårligt. Jag fick starka impluser igen.

Jag hade ju ingen medicin hemma eftersom man inte får äta den när man är gravid och de skrev inte ut någon faste de visste om att jag var/är psykisk labil.

Så ännu en gång så fick M vara den som skulle stötta mig egenom de hära och de gick väl så dära.
Han orkade inte med allt hela tiden, fast han var medveten om at jag skulle må totalt skit om jag gjorde detta. De har han vetat sen den dagen jag berättade att jag var gravid.

Efter en vecka så skulle han ut med sin polare på krogen. De var helt okej till en början för mig tills jag började må mer och mer skit. Jag fick skit stakra impulser och försöka be honom snällt att han kunde komma hem eftersom jag inte ville vara ensam för jag litade inte längre på mig själv, men han svarade bara att han inte skulla hinna med sista pendeln till Väsby.

Så han kom aldrig hem den natten utan lämnade mig ensam i lägenheten. Jag gjorde dumma saker mot mig själv eftersom jag kännde mig världelös och obetydelsefull när han inte kom hem. Jag sov ingenting den natten, jag satt bara och grätt.

Han kom hem på lördag för/eftermiddag och var arg på mig eftersom jag hade gjort elaka saker emot mig själv och inte låtigt han ha de kul med sin polare. Resten utav tiden så satt han och spelade, medans jag fortfarande mådde total skit.

Söndagen så var de ju kalas hos hans pappa eftersom han fyllde år. Han gick iväg för jag orkade inte vara social. Mådde för dårligt för de.

De gick några timmar och jag smsade och frågade om han skulle komma hem ikväll, de ända som höll mig ifrån att må dårligt och brytta ihop igen. Han svarade; "Tror inte de..."

Då rasade min värld igen framför mina ögon. Jag bröt ihop och ringde han och sa en del saker som jag verkligen inte menade. Först så ville han inte komma hem alls när jag ringde han.
Jag kände att nu har jag inget val längre, jag ringde min pappa i ren panik om faran för mitt liv och bad han komma och hämnta för jag klarade inte av att vara kvar där eftersom den ända jag hade som jag kunde prata med, den som skulle hjälpa mig och sötta mig inte ville komma hem.

Jag packade en väska med kläder och lite annat, jag slängde bara ner saker rentutav. Jag försökta få tag på M igen och den här gången fick han att komma till lägenheten. Ringde då pappa och sa att vi skulle höras imorgon istället och se om de skulle hämnta mig då.

M var arg, ledseen och ja vet iten vad på mig. De kändes som om jag knappt var värd vatten vid de hära laget.
Han sa bara att nu orkade han inte mera. Han orkade inte med mig, fast han visste om att de skulle bli svårt en tid efter aborten.

Jag bad nästan på mina bara knän med gråten i ögonen om ursäkt för vad jag hade sagt och gjort. Sa att jag älskade han mer än allt annat och bad han att ge vårat förhållande en andra chans. Han sa aldrig ja eller nej på den frågan.

Vi kollade på film och la oss för att såva.

Dagen efter kom mamma och hämntade mig och vi åkte hem till Hallsta igen. Jag hade då i ett hop om en tro på att allt skulle bli bra bara vi fick vara ifrån varande ett tag och repa oss.

Pratade med M senare på msn och då sa han mera tydlig att nu var de slut, han ville inte mera.
Jag brött ihop igen, nu var jag totalt knäckt. Jag grät i 3 dagar och såv inget allt på över en vecka och åt kanppt något.

Jag kände bara att nu är mitt liv över. Jag ville bara svälja alla Lergiganen jag hade kvar och bara få slippa de hära.

Jag försöker att hjälpa M under tiden med att han ska kunna må lite bra efter att han hade dumapt mig. Jag försöker uppmunta han, men han säger bara att vad jag än gör eller säger så är de värdelöst och inte tillnågon nytta. Jag försöker bara vara snäll och puscha på min pappa om att han sak hämnta mina grejer eftersom jag vet att M mådde dårligt utav att ha de där.

Jag försökte verkligen att vara snäll och vissa att jag brydde mig om han. Även om jag vet att han säger att jag bara kastade skit på han så är de totalt fel.



Så i helthet så hände de hära, Jag vart depprimerad och fick social-fobi. Sedan fick vi reda på att jag var gravid i typ mitten utav november. Jag vart överlycklig, de vart inte M. Jag måste välja emellan att bra liv med M eller min högsta dröm i flera år.
Jag valde M, men hade förvarnat han sedan länge att jag skulle må total skit efter aborten.

Jag gör aborten helt emot min egen kropp, mitt eget hjärta och min egen vilja ihopp om att få ett bra fortsatt liv med M.

Jag mår ännu sämre efter aborten. M försöker stötta, men på slutet ger han typ upp och flyr lägenheten.
Vi hamnar i bråk eftersom jag inte känner att han finns där för mig som han hade låvat.

10 dagar efter aborten lämnar jag lägenheten och han dumpar mig.



Så om ni tycker att jag bara ska kasta bort allt och gå vidare så tänk igen, efter allt detta så är de kanske inte så himla lätt, men jag försöker iaf.